Om






Min blogg är en mix av banala företeelser, tänkvärda reflektioner, en del något "djupa", och en del mindre "djupa" funderingar. Allt i ett hopkok av livsglädje, humor och allvar. Det enda jag med säkerhet vet är att bloggen kan handla om precis allt eller inget för den speglar tankarna i huvudet på mig, en något förvirrad, stundomsinnad men glad och positiv tant.

 


 

 

 

Presentation

Höftledsoperation

För snart fyra veckor sedan anlände jag Hässleholms sjukhus ganska tidigt på morgnen.

Klockan halv 11 på förmiddagen rullades jag in på operationssalen. En och en halv timma senare väcktes jag med beskedet om att operationen gått bra. Sen rullades jag ut och hamnade på nån övervakningssal. När känseln kommit tillbaka från midjan och ner till fötterna kördes jag upp på en avdelning.  

Vid halv fem tiden behövde jag gå på toaletten. Personalen hämtade en gåstol och jag tog mina första stapplande steg med min nyopererade höft. På väg tillbaka kände jag mig plötsligt yr och segnade ner på golvet avsvimmad. Tack Gode Gud att jag inte slog sönder min nyopererade kroppsdel.

Första natten värkte mitt högerben hela tiden och hur jag än försökte kunde jag inte hitta någon bekväm ställning. Dessutom skulle min rumskompis upp sex gånger under natten för att gå på toa. Varje gång kom personalen in, tände upp lampor och pratade ganska högt. Som en urvriden trasa mötte jag morgonen men kämpade på för att klara upp det jag måste klara  för att få åka hem.  Jag fick göra ett gymnastikprogram, gå med kryckor både i korridoren och i trappor. Jag fick klä på mig med hjälp av olika hjälpmedel. Strumppådragaren är en fantastisk uppfinning. Sen skulle höften röntgas och när doktorn konstaterat att allt var okey fick jag klartecken för hemfärd.

Första veckan var skitjobbig! Jag hade ont och var jäkligt trött. Ville helst bara sova. Men eftersom jag hade ont blev sömnen därefter. Tabletterna med morfin som jag fått hem kunde jag inte ta. De gjorde mig yr och illamående.

 Men sen blev det en vändning. Långsamt blev jag bättre och bättre. Inte dag för dag men vecka för vecka. Nu går jag runt med kryckor och har inte särskilt ont. Bara när jag överanstränger mig. Så nu finns det mycket gott hopp om att när de sex veckorna gått som är rehabiliteringstiden kommer jag att vara i full gång igen..... 


Taggat med: 

Goda grannar

Tänk vad det finns snälla människor. Till dom kan jag räkna in vår granne. Han kom, tillsammans med en annan man,  över till oss i kväll med en mossrivare och körde över vår gräsmatta. Dom krattade också ihop all mossa och körde iväg med den.  

      
                          

Detta bara gjorde dom utan att vi bett om det. Visst blir man glad när människor är så snälla. Han ville inte ha betalt men jag tänkte köpa något till dom bara för att visa min tacksamhet. Kan någon komma med ett förslag på vad man kan ge till män i medelåldern?  

I morgon åker jag och hälsar på min väninna så det blir också en toppendag.

Vi hörs snart igen!

Äldre inlägg